emsontheroad

Varför bli besviken på grund av något/någon när man redan från början har insett hur det kommer att sluta. Man har redan en klar bild som man med någon konstig anledning försöker sudda bort och intala sig själv att nej så är det inte/kommer inte att bli. Varför lär man sig aldrig att lyssna till sig själv? Är det för att man inte vill tro dåligt om människor, att man inte vill bli sårad? Jag tror jag är för positiv och har av någon konstig anledning trott att fler människor är så, men så fel jag kunde ha. Det finns ju nästan ingen där ute som är lika social (konstig) som jag. Alla bara lever sina tråkiga liv med samma människor och vanor. Klart som fan att jag saknar alla mina vänner i Sthlm och jag har insett att det är dom som är dom sanna vännerna. Idag är jag bitter, skulle verkligen behövt sällskap. Finns det någon? Nej. Förvånad? Nej, vilket jag önskar att jag inte var.
Så jag sitter här, solen skiner och jag har solat på balkongen. Men hur kul är det att göra själv? Enligt mig, inge kul alls. Tycker inte om att vara ensam längre stunder för då börjar alla jobbiga tankar krypa fram. Och speciellt idag när det fanns planer som självklart inte blev av så blev jag ännu deppigare när jag insåg att jag ska sitta här, ensam. Usch vad gör man? Tar seriöst tåget hem, varför ens bry sig om att gå till skolan imorgon? Skola ja, hur ska det bli i höst? Och vart ska man bo? Bläää för allt som ska bestämmas hela tiden! Just nu skulle jag vilja ligga på en strand med mina närmsta vänner, dom som inte måste tänka och vela hela jävla tiden. Känna solen och inte ha något tidsperspektiv, inte ens veta vilken dag det är. Dröm, dröm.
Nä ska man ut i solen igen kanske? Eller bara lägga sig i soffan och slösa bort ännu en dag av sitt liv? Gud vad bra allt känns nu!!!