emsontheroad

Tänkte jag skulle börja skriva lite här igen så jag får utlopp för mina känslor. Har bytt namn på bloggen då jag inte längre är bosatt i Malmö, jag hoppas ni ska kunna komma ihåg namnet.

Ska även sätta mig och fixa till den så den blir snyggare, men det får bli en dag då jag har ork och tid.

För nu kan natten fan inte bli mörkare. Det händer allt för hemska saker runt omkring mig och jag gräver ner mig själv djupare och djupare för att slippa konfrontera dessa känslor som uppstår. Vad gör man när verkligen allt känns hopplöst och som om det vore på film. När man önskar att saker aldrig hade hänt eller att man kunde frysa tiden. Lägger man sig ner då och väntar på att det ska bli bra eller trycker man ner känslorna så lång det bara går och klistrar på ett leende som om inget har hänt.

Att stirra rakt ut känns som en vardagssyssla, om inte tårar kommer så är någonting fel och jag börjar undra om det kankse är slut, men sen så kommer dom igen. Att se sina absolut mest älskade så ledsna är något som tär en både på insidan och utsidan, hur kan så hemska saker hända så fina människor? Inget är begripligt. Allt bara snurrar som någon jävla fylla som aldrig tar slut. Hur länge ska man må såhär, hur länge orkar man?

All min kärlek går nu ut till mina underbara syskon. Jag finns här för dom och de vet dom, men just nu så spelar inte de någon roll. Inget barn ska behöva gå igenom det som dom gör och jag kan inte relatera till de vilket gör det otroligt jobbigt för mig att trösta. För det vill jag verkligen. Jag älskar dom av hela mitt hjärta.

 

En nära och underbar vän till mig sa: Depression är fan den enda sjukdomen som man kan ha så mycket gemensamt med andra om, men endå vara helt ensam i. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

 

Nu ska jag klistra på det där leendet och fortsätta jobba. Denna helg kommer bli en otroligt fin men ändå jobbig än.